Hur kan allt bli som det blir?
Och alla felen som händer, varför kan man inte spola tillbaka?
Och hur det kan sätta så stora spår inom en som förföljer en vart du än går,
och som aldrig lämnar din kropp hur mycket du än vill det.
Känslan av att bli besviken är hemsk, en känsla som man aldrig vill känna.
Men som alla en dag kommer att få känna på, och som kommer att hända
flera gånger igen i livet, hur mycket du än försöker undvika det.
När allt blir fel och du ligger och tänker på allt, så tänker man för mycket.
Alla tankar blir bara djupare och djupare och du inser att världen är
totalt omöjlig att förstå sig på.
Och alla bara försvinner. Kan inte prata med någon.
Vad jag än säger så sägs det vidare och jag får höra
det från någon helt annan som jag inte ens sagt det till.
Vet bara en enda person just nu som jag kan prata med.
Och det tackar jag som fan för att det finns en i alla fall.
För jag behöver lätta på trycket ibland för attt må bättre..
Vissa gnäller ju bara och säger att man pratar om sig
själv för mycket eller bara bryr sig om sig själv.
Vilket är jävligt fel om man mår dåligt och har en dålig
period i sitt liv, som jag har just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tell me what you think! ;>